Anders Albertsson är distriktsidrottschef i Västra Götaland för RF SISU och har bra koll på idrotten i Göteborg. I vårt samtal dök många olika teman upp, bland annat den svenska modellen och hur man ska arbeta framåt för att få fler ungdomar i rörelse.
Den svenska modellen
Det svenska föreningslivet kan sammanfattas med två ord: ideellt arbete. Så här har det alltid sett ut och så här kommer det förmodligen att se ut en lång tid framöver. Det finns inga starka ekonomiska muskler i breddföreningar, men det behövs å andra sidan inte heller eftersom de allra flesta ledare lägger ner sina timmar ideellt. Ett talande exempel som belyser den svenska modellen är Göteborgsvarvet, ett av världens största motionslopp i löpning. Organisationen består av ett fåtal anställda och cirka 4000 funktionärer som ställer upp ideellt. Funktionärerna är ofta medlemmar i en friidrottsförening, och som tack för att man ställer upp får föreningen ta del av Göteborgsvarvets vinst.
Albertsson, med bakgrund som förbundschef för Göteborgs friidrottsförbund, berättar att han i ett samtal med en rysk kollega fick berättat för sig att det finns 4500 anställda tränare i Ryssland – i kontrast till ungefär 50 stycken i Sverige. Men däremot hade de inte särskilt många föreningar, utan i stället bedrivs idrotten i skolorna av vilka tränarna är anställda. Skulle en motsvarande tävling som Göteborgsvarvet bedrivas i Ryssland hade man behövt betala varje funktionär för att ställa upp och det hade genast blivit mycket dyrare. Men i Sverige går det alltså utan problem att få tusentals personer att ställa upp på sin fritid.
Är det hallbrist i Göteborg?
Det spelar ingen roll hur bra föreningslivet är om det inte finns någon plats att bedriva sin verksamhet. Albertsson berättar att det finns ett underskott, allt från vad gäller breddidrottshallar och spontanidrottsytor. När det byggs nya bostadsområden fokuserar hyresvärdarna på att bygga så mycket uthyrningsbar yta som möjligt av ekonomiska skäl. Eftersom en idrottshall är inte särskilt ekonomiskt lönsamt tenderar de att glömmas bort. Problemet är att man ska kunna bedriva sin verksamhet nära där man bor, att behöva transportera sig långt för att utöva sin idrott innebär för många ett stort hinder.
Från kommunalt håll görs det insatser för att öka byggandet av nya idrottsytor. Det har bland annat tagits beslut för att det ska byggas mer hallar i nya områden framöver, men på grund av många olika regelverk tar processerna lång tid att slutföra. Ett konkret exempel som Albertsson lyfter är att vid byggen av nya skolor ska fullskalig idrottshall prioriteras istället för en traditionell gymnastiksal. Den ökade kostnaden ska idrottsförvaltningen finansiera så att det inte blir någon extra kostnad för skolan.
Utmaningar i förorterna
För många svenskar är föreningslivet något som man växer upp i. Men för personer som inte är uppväxta i Sverige är det inte lika självklart att vara aktiv i idrottsföreningar. Anders förklarar därför att det krävs särskilda insatser i områden där föreningslivet inte har samma traditionella grund att stå på. Det viktigaste är att man försöker implementera den ideella modellen även här, så att man inte jobbar på olika sätt i olika områden. Ett nuvarande projekt, ”Street Games”, ämnar få upp intresset för föreningar i närområdet genom aktiviteter. Parallellt med detta anordnar man ett ledarprogram för att utbilda ideella ledare och mentorer som sedan slussas ut i föreningar som har stort behov. Detta ska på sikt etablera en starkare föreningsnärvaro även i de mer utsatta områdena i Västra Götaland.
Författare: Daniel Cullin, 10/1-22
